Välj ett inlägg
Jag har så Så vidrigt satans ont i magen. Som om det låg en liten motorsåg där inne och liksom sågade runt. Kan det vara mensen! Är det dags?
Klara Antonsson, 14 år, snart en människa som har bindor och tamponger! Snart en människa som inte är en liten unge, utan en ung kvinna med äggledare som bara sprutar ur sig kvinnliga grejer. Hoppas det är mensen! Ska kolla trosorna nu!
Ingen mens. Alldeles oblodigt i trosorna. Inte minsta blodchock. Bara en fullständig torr-chock. Men min mage är i chock. Nu kan jag inte stå upp, inte sitta ner, allt gör svinont. Mamma är orolig. Pappa är orolig. Jag är orolig och tänk om jag ska dö? Dö innan jag blivit kvinna. Bara så. Gud vad snopet. Så nära målsnöret och så bara dö. Vi ska in till sjukan nu. Kanske avlivas jag.
Jaha. Här ligger man. I ett litet sjukhusrum för två sjukisar. Men det är bara jag och pappa. Min mage sågar på och det känns helt tomt där inne. Precis som det är också. Noll mat. Ändå är jag inte hungrig, bara tom. Pappa är mätt för han åt lunch nyss. Jag har blindtarmen. En blind liten tarm som ligger och sabbar hela mitt inre. En blind tarm. Ser det framför mig. Hur den famlar runt i mörkret och bara gnager runt inne i mig, biter i allt, så känns det. Jag ska opereras i eftermiddag.
Sövas. Tänk om jag får mens under operationen?! För blindtarmen ligger ju där nere någonstans. Får jag ha trosor på mig? Tänk om jag ska ligga där med musen i vädret och alla tittar på den och skrattar, för att den är så barnslig och inte alls sådär som vanliga fjortisar har. De kanske tar bilder och lägger ut på nätet? Under rubriken nakenråtta. Och så får jag mens mitt i alltihop säkert. Det bara sprutar blod över alla läkarna och syrrorna, de får skydda sig med handskar och handdukar och jag bara ligger där helt sovande och sprutar blod omkring mig. En blodfontän från nakenråttan. Nu kommer en sjuksyrra, fortsätter sen!
PS 1: När jag satt där hos doktorn med min onda mage frågade han om jag debuterat! Vadå debuterat? Skrivit en roman eller? Nej, debuterat sexuellt. Han trodde jag var på smällen doktorn. Jag som inte ens har hår på musen! Jag som bara kysst en och en halv kille. Lite coolt ändå. Jag såg ut som en som hade gjort det. Men det var ju ingen bebis, det var en blindtarm.
PS 2: Söt kille i väntrummet. Han såg lite ledsen ut. Gulligt. Han hade liksom alla coola kläder och sånt, men höll sin mamma i handen. Sånt gillar jag!
Sjuksyrran har gått nu. Jag tror inte de kommer plåta min nakenråtta och lägga ut den på internet. Syrran berättade precis vad de skulle göra. Det var sladdar på bröstet ( pinsamt! Mina bröst syns knappt och ja, jag vill inte att någon knappt ska se dem. Jag vågar ju knappt kolla på dem själv), lugn och ro och droppflaskor och jag ska ta av mig eventuella piercingar ( ja, de är väldigt eventuella, eftersom jag inte får pieirca mig mamma) och de tvättar min kropp precis där jag ska opereras och trosorna kunde jag ha på mig och en ful Luciaklänning skulle jag visst också ha. Utan att jag behövde fråga nåt ( skulle inte vågat ändå) så sa hon sjuksyrran att de opererar människor varje dag och de har sett allt och de bryr sig inte för fem öre om bröst och rumpor, utan bara om operationen de ska fixa. Skönt. Fast ändå. Pappa är med. Jag vill inte att han ska se mina bröst som knappt finns. Han bryr sig ju inte, men det gör jag. Måste våga säga det till sjuksyrran, att pappa inte får vara med när vi ska sätta på de där sladdarna. Nu knackar det på dörren!
Det var han! Sötkillen från akuten! Och där låg jag bredvid pappa och kollade på töntigaste filmen och han hade brutit armen och precis när jag nästan, nästan glömde bort för en sekund min onda mage drog hans mamma för gardinen och så såg vi inte varandra mer. Men jag hörde dem. Han var hungrig. Superhungrig. Jag är supertörstig. Och nu får jag inte ens dricka. För jag ska in snart. Och ta bort den där sågande, sabla tarmen. Kan de kanske operera lite allmänt också, när de ändå håller på? Jag skulle vilja operera bort några finnar på hakan. Och kanske om de kunde förstora brösten lite, inte med silikon och sånt, men bara ge dem en liten puff i rätt riktning, så de börjar växa. Samt en hårtransplantation till den lilla nakenmusen. Nu pratar killen i sin mobil, med en kompis. Han skrattar kul. Högt! Jag måste också skratta lite. Så han fattar att jag är rolig. 1, 2, 3 nu skrattar jag... Så där jag. Kanske lät jag mest sinnessjuk nu? Som bara skrattar rätt ut, helt oprovocerat?
Jag har pratat med syrran, som har pratat med pappa. Han får inte följa med in på operationen. Jag vill inte det. När jag var ensam med syrran vågade jag faktiskt fråga om det där andra också. Konstigt. Jag som inte vågar snacka med någon, knappt mig själv. Men hon såg sådär syrr-klok ut och hon känner inte mig och vi kommer kanske aldrig ses igen och det är väl bara att fråga och hon lovade att hon sett och hört allt och att inget jag frågade kunde chocka henne. Det stämde faktiskt. Hon hade sett massa fjortisar utan hår på musen sa hon. Och massa med värsta afrot där nere. För henne är det lika intressant att kolla på en armbåge som på ett par tuttar. Kroppen är kroppen och den ser olika ut på olika människor och jag kände verkligen att de var helt ointresserade av mig som kropp. De ville bara operera. Bra. Att de inte ville något annat. Och de skulle inte avliva mig. De var väldigt noga med alla vätskor och de dubbelkollar allt och det var ingen fara på den punkten heller. Och om det skulle börja spruta mens, lovade sjuksyrran att hantera det med största varsamhet. Så nu är jag redo. Pappa var lite orolig märkte jag, han borde också snacka med syrrorna, så han blir lite lugn, stackaren. Nu sitter han ute i väntrummet ( eller så sitter han i kafeterian och smäller i sig bullar och pizzor medan hans dotter svälter här uppe ).
Nu ligger jag på operationssalen. Och nu vet jag hur allt går till. Jag känner mig full-lärd, hit med en skalpell så kan jag plocka ut min egen blindtarm typ. Det är värsta teve-serien här inne. Grönklädda människor med munskydd, och hela ansiktsskydd ibland. De har frågat mig tusen gånger om jag verkligen är jag, så det inte blir fel. Så de inte opererar min arm istället och tar bort söta killens blindtarm. Jag har fått sladdar på bröstet. Det kändes inte så pinsamt. Lite naket kanske, men inte värre än så. Nu ska jag få sova. Skönt. Faktiskt. För jag har så vidrigt ont i magen, så lite sömn känns inte läskigt, det känns som en befriare. Och så får jag glass några timmar efter jag vaknat. Värsta småbarnsgrejen, men jag längtar efter en piggelin. Inte mat, men piggelin.
Shit vad jag är seg. Och mår illa. Kan det vara mensen? Eller kan det vara att jag precis sprättat upp magen och plockat ut en bit därifrån? Torr i munnen. Yr. Kräkfärdig. Pappa. Pappa ser glad ut. Han ler lika brett som om jag vore nyfödd och han ser mig för första gången. Snart börjar han väl vagga mig och ge mig nappflaska. Nappflaska. Vatten. Gott.
Mår ganska risigt. Drömmer om mat, men känner mig lite konstig i magen. Är det den blinda tarmen? Är det mensen? Eller är det kanske Ossi? Han kom tillbaka till rummet i natt. Jag hade skickat hem pappa och låg ensam och lyssnade. Hur han viskade tyst, tyst med sin mamma, hur hon låg bredvid honom och läste. Jag hörde bara hans tunga sovsuckar och hennes bläddrande. Han andades fint. När mamman slutat bläddra, släkt lampan och börjat sovandas hon med gläntade jag på draperiet. I skenet av lamporna utanför såg jag hans fina ansikte. De mörka ögonfransarna som vilade mot hans kinder. Är fransarna så långa eller var det kanske skuggor? Det var nog skuggor. Ingen har fransar ner till kinderna. Förutom Ossi kanske. Vid frukosten i morse pratade vi. Vi låg där, med varsin bricka på magen, smygtittade på varandra och pratade lite. Jag minns inte om vad. Konstigt, det var alldeles nyss. Men jag minns ingenting. Minns bara hans vackra mun som rörde sig fram och tillbaka och de där ögonfransarna och att jag hetsfrågade honom om allt möjligt, livrädd för att det skulle bli pinsamt tyst. Fan vad det kurrar i magen föresten.
Om två timmar ska jag åka hem. Shit. Vill inte. Vill ligga kvar bredvid Ossi. Nu är han på toaletten, men nyss satt han bredvid mig och kollade på Die hard 2 på dvd. Hans morsa var ute och tog en promenad, min pappa var på jobbet och jag kollade på några kassa actionfilmer som pappa plockat med i farten. Ossi låg i sin säng och sms:ade och då hörde jag mig själv fråga om han inte ville kolla. Jag hade tänkt att han skulle ligga i sin säng, men att vi liksom skulle kunna se filmen ändå. Men han bara sa ja och hoppade upp ur sin säng och satte sig bredvid mig. Men det var som han ångrade sig precis, så han satt liksom på kanten. Så att han nästan trillade av. Gulligt. Han doftar gott. Han känns mjuk. När han fnissar blundar han. Det känns så enkelt. Men hur kan det då vara så svårt att bara ge honom mitt nummer?
Ossis mamma kom med hamburgare. Jag fick någon sur gammal sjukhus-broccoligratäng som jag inte fick i mig något av. Det gör ont i magen. Och i hjärtat. Ossi frågade om jag ville ha halva hans hamburgare. Jag skulle kunnat tacka ja bara för att få äta på något som han ätit på. Som en kyss. Fast på avstånd. Men jag tackade nej. Har ont i magen som sagt.
Han packar. Han packar! Nu frågar jag. Nu gör jag det. Kom igen nu Klara. Kom igen!
Jag skrev ner mitt nummer fort på en lapp. Funderade på vad jag skulle göra med lappen. Så slängde jag den bara. Så konstigt. Jag slängde den på honom som en liten boll. Här har du mitt nummer, ring om du vill kolla på Die Hard 3, hörde jag mig själv säga. Ganska bra ändå. Han såg faktiskt riktigt glad ut. Log så brett att han blundade lite. Sedan stod han och stammade ett tag och så fick han ur sig att han inte hade sett Die Hard 3 och att det vore ju kul. Yes!
Det har flyttat in en ny sjukling på rummet. En tjej. En ganska liten tjej. Hon vill nog inte se Die Hard 2 och jag vill ändå mest vara i fred. Och tänka på Ossi. Men fan, vad det bubblar i magen!
MENS! Jag har fått mens!!! Yes, yes, YES! Livet here I come! Och så har jag fått ett sms från Ossi. Jag skiter i Die hard 3, men jag vill gärna se dig. Så fort du orkar. Yes, yes, YES! Kärleken here I come! Mens + Ossi= mitt nya liv.
Vi har ärr. Ett ärr på magen och ett ärr på armen. Men våra hjärtan är hela och fina. Och nu vet vi hur varandras läppar smakar. Klara smakar hallon och Ossi smakar snus. Konstigt att snus kan smaka så gott. Och konstigt att en operation kan fixa till så mycket. Inte bara det som var trasigt, utan ordna ihop kärleken också. Love, love, love! Ossi och klara forever.