22/4 sen eftermiddag

Den fräkniga! Sjuksyrran visar mig rummet och vem ligger där i en av sängarna, om inte den fräkniga tjejen. Klara. Hon ska ta bort blindtarmen. Jag tycker jag har ont i armen, men det är NADA mot vad ont hon har. Hon låg där i sin säng, med en dvd-spelare på magen och försökte se glad ut. Hennes farsa låg bredvid henne. De kollade på någon action tror jag. Hon log mot mig. Trots att hon hade ont. Hennes leende var skitfint! Brett och liksom som glitter eller vad man säger. Men sedan drog morsan för draperiet och jag såg inte den fräkniga mer. Men jag hörde henne. Hörde hur hon kved över sin mage och hur pappan pratade sådär pappa-snällt med henne. En sjuksyrra kom in till mig. Jag vågade ju inte fråga om ribban förstås. Men däremot vågade jag fråga om man kan vakna mitt i allt. Men det kunde man tydligen inte. Tydligen pumpar de in värsta sovmedlet hela tiden. Under hela operationen får man det där medlet, som en skön ström bara. Det går liksom inte att vakna. Skönt. Jag skulle tydligen inte vara rädd för att yra heller. För man sover så tungt så man orkar inte yra och om man skulle råka yra ändå så bryr de sig inte. De har fullt upp med andra saker än att lyssna på mitt Maja-yr. Eller yr om den fräkniga Piercingen skulle bort. Jag som just satt dit den. Själv. Det gjorde ap-ont. Hoppas det inte växer igen så jag får göra om den och får apont igen. Men tandställningen kunde sitta kvar. Den var tydligen inte strömledande. Rätt coolt annars, om den var det, så jag blir värsta hulken mitt i allt. Nu ska jag ligga och försöka tjuvkika genom skynket mot Klara. Klara heter hon.